Klar med dagens arbete. Gick bra. Eller klar och klar, jag har en hel bok att läsa, tre personer jag bör ringa och en intervju att förbereda. Men jag sätter helg nu och koncentrerar mig på fotboll. Till skillnad från när jag jobbar, eller nåt.

En liten önskning är att det röda laget tar sig vidare i cupen. Och det gör dom. Folk pratar om att den dåliga inledningen på säsongen sped dålig stämning. Pnfh säger jag, nu har laget ett gäng raka utan förlust och stämningen i klubben är bättre än någonsin:

Vaknade nyss och upptäckte att hjärnan måste ha varit snedkopplad under natten. Drömde att Staffan Hellstrand slog igenom med låten Celsius, samtidigt som kent brejkade med den här låten.

Pannan rätades dock ut när jag fick läsa det här. Oflyt. Hah.

En av alla hysterier som Facebook fört med sig är den om övervakarsamhällets allt större möjligheter att se ner, över och på oss små små vanliga människor. Well, jag hostar övervakarhysterin rakt i ansiktet.

Vad jag däremot inte riktigt kan hosta i ansiktet är ryktet (?) om att Facebook (i samma anda som Google) blir bättre på att rikta sina annonser. Info om mig ger info om vilken reklam jag rimligtvis borde bli klick-kåt på. Jag hoppas verkligen inte att detta är i system as we speak. I så fall har min Facebook-närvaro skvallrat om att jag är i behov av såväl hårinplantat, tandblekning och ett saftigare kreditkort.

Jag skulle nog kanske inte lagt upp dom där bilderna ...

Det är farligt att glida iväg. Det är lätt hänt när allt går bra och allt känns toppen. Därför känns det ganska hälsosamt att jag just nu genomlever mitt livs sämsta höst tillsammans med fotbollslaget. Och skulle jag någon gång glömma bort, lätta med fötterna från jorden, då kan jag alltid genomlida det här igen:

Satt på tåget till skolan. Göteborg-Ljungsklie – en 55-minutersfärd genom västra Sverige. Då är det viktigt att vara förberedd. Jag är alltid förberedd.

Rätt tidning (GP, uppbackat med Metro), rätt dricka (kaffe) och rätt musik (dvs. min iPod). Resan som är av intresse i just det här inlägget hade prickat av två av de nyss nämnda punkterna redan vid Tingstadstunneln; kaffet från Espresso house smakade gott och en första blick ner i min GP lovade läsning ända till Stenungsund. Kvar fanns bara musiken.

Det var precis när jag hade bestämt mig för att lyssna på Hello Saferides ”Anna” (gud vad snyggt det är när hon sjunger just ”Anna” på ett väldigt svensk sätt… åh) som jag såg väggen. Eller hörde, rättare sagt. Killen framför mig lyssnade på Måns Zelmerlöfs Cara Mia. Det var tydligt. Alla i vagnen hörde det.

Till väggen: Precis när jag skulle trycka i snäckorna insåg jag att det kanske bara var jag som hade lokaliserat varifrån Cara Mia-skramlet kom ifrån. Om jag tryckte i mina snäckor kanske folk skulle börja misstänka mig för att lyssna på högst medioker musik. Ve och fasa!

Således la jag ner min iPod, knöt näven i fickan och stirrade ut genom fönstret. I 52 minuter.

Det är så skönt att ha självdistans …

Det finns ett nyinstiftat pris på min skola. Man ska uppmärksamma och belöna handlingar som visar på civilkurage. Sånt är trevligt. Selådes har jag legat sömnlös i dagar, ja – veckor och månader! Vem skulle jag vilja nominera? Och så hittade jag äntligen någonting. Jag hittade det här.

Man ska inte ta för lätt på det här med julklappar. Förra året gjorde vi syskon någon form av ”köp två julklappar var, sen leker vi en lek där vi snor klapparna av varandra”. Mitt bidrag till stacken var ett paket innehållandes tre Eddie Izzard DVD:er och ett med den första (och enda) säsongen av Grotesco. Under lekens gång hade ja fått hålla i: en stor fin skål av något slag, en flaska riktigt inbjudande likör och… någonting annat jag verkligen ville ha. När vi var klara satt jag där med fyra chokladkakor och en Ica-påse fylld med nudlar (tack Johnny).

Det är jobbigt att känna sig besviken i sådana här situationer. Noel uttrycker samma känsla (skala 1000:1) när Café frågar om vilken man han skulle vilja byta liv med:

- Neil Armstrong, eller vilken snubbe som helst som har sett jorden från rymden och faktiskt promenerat på en annan planet. Att se ner på den här blåa bollen som bara snurrar fritt i ett svart ingenting – jag tror ingenting kan spöa det. Jag hörde ett rykte om att Liam gett mig en rymdresa i 40-årspresent. Jag läste det och blev förbannad för att jag inte hade fått just det. Vad jag egentligen fick av Liam? Fuck knows. En klapp på axeln. Kanske en pint. Men inget mer.

Kavaj. Det skulle man tydligen ha på sig för att besöka Syster A:s kalas. Det stod tydligt på inbjudan. Kavaj. Det har inte funnits i garderoben på ett tag. Det har aldrig funnits i garderoben.

För att råda bot på min okultiverade kläduppsättning begav jag mig in till stora staden och butikerna. Nu skulle jag hitta någonting som verkligen passade mig. Någonting som var så långt ifrån Dressmann (haha!) och Brothers det gick att komma. En timma senare befann jag mig, således, på Dressmann.

- Behöver du hjälp med någonting?
- Ja, det mesta tror jag bestämt. Jag behöver en snygg kavaj, men det enda jag lyckats lura ut är vilken storlek jag ska ha.
- Den du håller i då?
- Ja, den är ju… Den känns inte riktigt rätt.

Påsen jag höll i var Dressmanns budgettyg (billig skit, billigt) vilket egentligen bara uppfyllde ett av kriterierna inte lika dyrt som en årsranson Public Service, och inte lika motbjudande som Carl Bildts grammisutstyrsel.

- Men då hittar vi någonting annat. Vilken storlek brukar du ha när du handlar kavajer?
- Det händer inte.
- Vaddå?
- Att jag handlar kavajer… förutom nu då.
- … ok. Men vad har du på dom kavajerna du har hemma?
- Dom finns inte heller är jag rädd.
- … ok. Då tar vi samma storlek som den du håller i.
- Ja, det var det jag hade tänkt.

Ditten ledde till datten och vips så stod jag i en kostym som nästan höll klass. Skillnaden mellan budgettyget (billig skit, billigt) och den pimpade versionen (billig skit, dyrt) visade sig ligga på exakt 1000 kronor.

Jag hoppas att jag en dag ska kunna se tillbaka på det här inköpet på samma sätt som jag i dag ser tillbaka på mitt inköp av min första "hifi-anläggning".

Postade det här för ett tag sedan. Det finns ett helt gäng fruktansvärt roliga klipp med Göteborgs ende komiker, Peter Apelgren, som taxichaufför på 1000apor. Hur som. Nu har Din El (vad är det för jävla företag egentligen?) kommit på idén att sno idén. Eller rättare sagt är det reklambyrån Stark som kommit på den smarta idén. Att sno idén.

Till Resume säger Calle Schulmann:
- Det är roligt att vi har lyckats etablera en så bra karaktär. Peter Apelgren är ett geni. Och jag hoppas mycket att kunden Din El fattar att det enbart är Peter som ligger bakom. Stark borde inte ta en spänn för det här så kallade idéarbetet. Vad ska de göra härnäst? Påstå att de ligger bakom Jesus, som det gick så bra för?

En toppdag i skolan. Inte för att jag var förkyld, hade fuskat mig in i ett redan klart skolarbete eller för att jag höll på att somna på toaletten efter lunchen. Nej. För att jag köpte mig en alldeles egen bättre begagnad atlas i biblioteket!

För fem kronor fick jag kartor anno 1992 och möjligheten att frotta mig i barndomsländer som Zaire och Jugoslavien. Det var ju där det hände. När man var liten. Och nu kan jag – precis när jag vill – hälla upp en kopp te, dra på mysbelysningen, lägga filten tillrätta, öppna skönheten och stryka långsamt med fingrarna över områden som ännu inte täckts av nymodiga namn, så som Kosovo.

Bättre höstförutsättningar har jag inte haft sedan jag förhandsbokade mitt gamla Super Nintendo. Lycka.

Lov innebär inte alltid att man tar det lugnt, det är stressiga tider (även om jag inte upptäcker speciellt mycket till bloggen just nu). Lovet kretsar kring det här.

Bror J var på ofrivilligt besök under förra veckan. Det visade sig att Anders och Måns var någonting oupptäckt och en stor Anders och Måns-bonanza följde således. Det känns bra. Det är mycket man kan lära sig av radarparet, som tycks ha koll och ordning på det mesta.

Visst känner man sig lite bättre, lite smartare när man botaniserar bland texter och verk utförda av idioter? Föregående vecka spenderades till att göra det Sverigetäckande magasinet Öppen Horisont. En av artiklarna jag skrev handlade om riktigt härlig reklam. Alltså sexistisk och schabloniserande reklam. Och jag har sällan känt mig så lyckad som just nu.

När reklam i Sverige har fått fulskägg är det ERK (Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam) man ska vända sig till för att drar igen postlådan. I researcharbetet hittade jag en hel del riktigt begåvad reklam, som blivit fälld. Så för att släppa lite på ventilen tänkte jag lista mina all time topp tre från ERK:s lista över fällda reklamer. Njut och lär från Sveriges vassaste PR-hjärnor.

Plats 3 - Beijer Byggmaterial


Den här glada annonsen kom från Beijer i Borås. Trots att den är sjukt taskigt målad tycker jag att den i all sin enkelhet är ganska lyckad.

Plats 2 - Passionata


Sockersött. Men det är inte bilden i sig som får anmälaren och ERK att vilja utföra en reality check på Passionata, det är den lilla röda texten vid kvinnans arm. Någon supersmart reklammänniska kom nämligen på att man skulle pytsa ut budskapet:

"Kvinnor älskar att man ser ned på dem"

Wow.

Plats 1 - Håkans Symaskinsbutik


Vad anmälaren har synpunkter på är väl ganska glasklart - va fan gör den här bruttan i en symaskinsreklam? Vi går direkt till den försvarande sidans, Håkans symaskinsbutiks, argument:

”Den obscena bilden föreställer en tjej i kroppsmålning. Hon ser bra ut och är smal, visar lite av sin mage och ett uns av sina lår. Min tanke var att göra en lite annorlunda annons och ha med något som väckte uppmärksamhet och smälta in i budskapet. Jag har med en symaskin i annonsen och en bild av mig själv, hur anmälarna kan få för sig att jag lockar med kvinnan är en gåta för mig.”

Well Håkan, tänk om, tänk rätt.

Tredje (och sista) dagen hemma i dag. Sov ganska länge, sedan däckade jag under DN, framför tvn. När jag shejpat upp mig och fick tag på min mobiltelefon såg jag att jag hade ett missat samtal och ett röstmeddelande. Det var från Kvällstidningsreportern i klassen som med jäkt i strupen meddelade:

- Tjena Daniel, ring mig så fort du hör detta. Tänkte höra lite om hur du mår och så. Ha det bra, hej hej.

Hahaha! Vem försöker han lura? Både jag och Kvällstidningsreportern kan drillen här. Han skulle aldrig ringa för att kolla hur jag mår under en vanlig febervecka. Men det är ingenting negativt, det är en hyllning. Vi pratar om en riktig hjälte i min bok (ironianklagelser undanbedes).

Kvällstidningsreportern är nämligen A-class vad gäller att få folk att hooka, ställa upp och genomföra saker. Det är inte för inte som han fick ihop en enkät med 22 personer till förra veckans tidning (22 personer i Ljungskile… Q räknade snabbt ut att han måste ha frågat 1 procent av hela byns befolkning för att ro i land jobbet). Han är född till det här.

Jag ringde upp. Det gällde ett jobb, han ville att jag skulle fota på IFK-Ljungskile i kväll och han undrade om jag var frisk nog att klara jobbet. Klart jag sa ja – annars hade jag inte ringt upp. Hade han bett mig äta bajs hade jag förmodligen genomfört det också. Det gäller att välja sina konfrontationer. Jag kan också drillen, även om jag inte var först.

Kärlek.

Hemma. Sjuk. Orkar inte sova mer men kommer inte på någonting vettigt att göra. Så jag försöker adrenalinstarta mig med min favoritutskällning alla kategorier:



Det är så mycket Malmsjö gör rätt här. Ord som "svinaktigt" blandas med "flagrant", han gör korstecken när intervjuaren nämner Persbrant vid namn och han hugger på sekunden när intervjuaren ställer frågan "har du upplevt någonting lik...". Wow.